Jag har börjat måla ramar. Den första blev grön, acidgreen enligt burken. Den andra blev orange, sen blev den smutsig. Brukar måla på taket och gjorde det även idag. I början gick det mest bra som fan men sen kom vinden. Den kom typ fem minuter för tidigt. Hela ramen blev täckt av insekter och diverse cigarettrester. Nu måste jag alltså måla om allt igen innan jag har ytterligare en gräslig ram till mina gräsligaramar utställning. 
Det var allt. 
Återkommer senare. 

Jag har börjat måla ramar. Den första blev grön, acidgreen enligt burken. Den andra blev orange, sen blev den smutsig. Brukar måla på taket och gjorde det även idag. I början gick det mest bra som fan men sen kom vinden. Den kom typ fem minuter för tidigt. Hela ramen blev täckt av insekter och diverse cigarettrester. Nu måste jag alltså måla om allt igen innan jag har ytterligare en gräslig ram till mina gräsligaramar utställning. 

Det var allt. 

Återkommer senare. 

Beklagar att det texterna på sidan börjar avta lika fort som de började. Blev plötsligt mycket mindre tid över för sådant när det blev fredag och helg. Kanske bättrar lite på det imorgon om motivationen infinner sig. Ska försöka lägga den på viktigare saker i första hand. Ska imorgon göra följande:1. Skaffa en ny duschslang. 2. Mäta min ram från i höstas och kolla hur mycket en skiva till den skulle kunna kosta. 3. Bli klar med min älskade arbetsansökan. 4. Få ner en plan inför veckans skolreportage. 5. Skära i papper. 6. Inte glömma bort att äta mat. 7. Gå en promenad till Jakan och kolla bilder till nästa projekt. 8. Gå upp tidigt och förhoppningsvis göra allt på listan plus en massa mer s hjälper en i livet. Igår var jag på bio med Edith och såg Kvarteret Skatan filmen. Den var inte alls bra. Serien är guld och filmen kattkoppar typ. Innan dess var jag på infamous tattoo på Kocksgatan och snackade med Buri, killen som gjort alla mina tatueringar utom den första, om priser och tid för min kommande bröstpiece. Kommer köra på en som passar temat på underarmen. När det sen är gjort blir jag nog tvungen att börja komma på nya grejer att vandalisera kroppen med. Planen är att skaffa en tatuering föreställande ett stor Bubhuvud som hänger i ropechains mitt mellan bröstvårtorna. Ångra sig kommer man alltid. Men det är som bekant tillfällig glädje som ger en mest lycka i livet. Ångrar inget jag ångrat. Typ. Några saker kanske men det vore ju inte ok att erkänna något sådant för främlingar på internet.
Nu sover jag istället och försöker mig på att lyckas med punkt åtta på listan så snart som möjligt. Peace.

Beklagar att det texterna på sidan börjar avta lika fort som de började. Blev plötsligt mycket mindre tid över för sådant när det blev fredag och helg. Kanske bättrar lite på det imorgon om motivationen infinner sig. Ska försöka lägga den på viktigare saker i första hand.

Ska imorgon göra följande:
1. Skaffa en ny duschslang.
2. Mäta min ram från i höstas och kolla hur mycket en skiva till den skulle kunna kosta.
3. Bli klar med min älskade arbetsansökan.
4. Få ner en plan inför veckans skolreportage.
5. Skära i papper.
6. Inte glömma bort att äta mat.
7. Gå en promenad till Jakan och kolla bilder till nästa projekt.
8. Gå upp tidigt och förhoppningsvis göra allt på listan plus en massa mer s hjälper en i livet.

Igår var jag på bio med Edith och såg Kvarteret Skatan filmen. Den var inte alls bra. Serien är guld och filmen kattkoppar typ. Innan dess var jag på infamous tattoo på Kocksgatan och snackade med Buri, killen som gjort alla mina tatueringar utom den första, om priser och tid för min kommande bröstpiece. Kommer köra på en som passar temat på underarmen. När det sen är gjort blir jag nog tvungen att börja komma på nya grejer att vandalisera kroppen med. Planen är att skaffa en tatuering föreställande ett stor Bubhuvud som hänger i ropechains mitt mellan bröstvårtorna. Ångra sig kommer man alltid. Men det är som bekant tillfällig glädje som ger en mest lycka i livet. Ångrar inget jag ångrat. Typ. Några saker kanske men det vore ju inte ok att erkänna något sådant för främlingar på internet.

Nu sover jag istället och försöker mig på att lyckas med punkt åtta på listan så snart som möjligt. Peace.

Gruppindelningsprocesser. De fungerar aldrig särskilt demokratiskt eller pedagogiskt. På gymnastiken fick man välja sina egna lagkamrater och ute i samhället delas man ständigt in i diverse sociala och kulturella grupper beroende på hur man ser ut och agerar för tillfället. 


Nu när man blivit äldre sker omgrupperingen mycket mer i smyg man döljer indelningen genom att låtsas elever välja den bästa och mest givande gruppen själva. Det jag skriver är baserat på ett mina egna uppfattningar från skolväsendet. Inte på ingrupperingar inom samhället som helhet. Det vanligaste i min klass är att man (läs läraren) hackar upp klassen i tre fyra lika stora grupper baserat på hur man sitter. Vid lite mer sällsynta tillfällen kör man med ett, två, tre, ett, två, tre metoden som förvisso uppmuntrar till mer variation inom gruppen. Ingen av dessa metoder fungerar i längden och någon kommer alltid bli lidande. Lidandet behöver inte bara vara smärtsamt utan kan också beror på en känsla av att vara otillräcklig eller för avancerad för de man jobbar med. Det som är smärtsamt är att skiljas från invanda hierarkier och ordningar som främjar de som kan ta mest plats. 


Hur mycket jag än ogillar detta kan jag inte komma på något pedagogiskt sätt som kan fördela klasser på ett för alla lika givande sätt. Vi kommer antagligen kunna göra det i framtiden när alla blivit såpass digitaliserade att vi har våra kunskaper och förmågor i pajdiagram från födseln. Man kommer att kunna skapa grupper där allas fördelar och svagheter skapar en balans där alla kommer till tals. Ser inte fram emot detta alls. Jag gillar att studera olika individers samspel i sociala sammanhang och om det fanns ett mediumparti alla höll sig till skulle det aldrig vara roligt att göra något alls. Om alla sprang lika fort skulle vi aldrig glädjas åt Bolts segergester eller skratta åt han som ramlade redan på startlinjen. Att allt ska vara likadant skrämmer mig och jag är minst lika rädd för att vara en i mängden.


Med det sagt vill jag ändå påpeka att vi kan sköta gruppindelningar snyggare och med bättre resultat. Jag oroa mig inte för att individualiteten ska försvinna. Men som det är just nu kan man inte ha det. Alla indelningar jag varit med om under den senaste tiden har varit katastrofala och jag vägrar tro att det bara är de två tidigare nämnda metoderna som fungerar rimligt bra. Eller så kanske jag bara blir besviken på att sällskapet jag hamnar i inte låter mig vara såpass galen som jag vill. Vem vet? Jag gör det. Alltid.

Gruppindelningsprocesser. De fungerar aldrig särskilt demokratiskt eller pedagogiskt. På gymnastiken fick man välja sina egna lagkamrater och ute i samhället delas man ständigt in i diverse sociala och kulturella grupper beroende på hur man ser ut och agerar för tillfället.


Nu när man blivit äldre sker omgrupperingen mycket mer i smyg man döljer indelningen genom att låtsas elever välja den bästa och mest givande gruppen själva. Det jag skriver är baserat på ett mina egna uppfattningar från skolväsendet. Inte på ingrupperingar inom samhället som helhet. Det vanligaste i min klass är att man (läs läraren) hackar upp klassen i tre fyra lika stora grupper baserat på hur man sitter. Vid lite mer sällsynta tillfällen kör man med ett, två, tre, ett, två, tre metoden som förvisso uppmuntrar till mer variation inom gruppen. Ingen av dessa metoder fungerar i längden och någon kommer alltid bli lidande. Lidandet behöver inte bara vara smärtsamt utan kan också beror på en känsla av att vara otillräcklig eller för avancerad för de man jobbar med. Det som är smärtsamt är att skiljas från invanda hierarkier och ordningar som främjar de som kan ta mest plats.


Hur mycket jag än ogillar detta kan jag inte komma på något pedagogiskt sätt som kan fördela klasser på ett för alla lika givande sätt. Vi kommer antagligen kunna göra det i framtiden när alla blivit såpass digitaliserade att vi har våra kunskaper och förmågor i pajdiagram från födseln. Man kommer att kunna skapa grupper där allas fördelar och svagheter skapar en balans där alla kommer till tals. Ser inte fram emot detta alls. Jag gillar att studera olika individers samspel i sociala sammanhang och om det fanns ett mediumparti alla höll sig till skulle det aldrig vara roligt att göra något alls. Om alla sprang lika fort skulle vi aldrig glädjas åt Bolts segergester eller skratta åt han som ramlade redan på startlinjen. Att allt ska vara likadant skrämmer mig och jag är minst lika rädd för att vara en i mängden.


Med det sagt vill jag ändå påpeka att vi kan sköta gruppindelningar snyggare och med bättre resultat. Jag oroa mig inte för att individualiteten ska försvinna. Men som det är just nu kan man inte ha det. Alla indelningar jag varit med om under den senaste tiden har varit katastrofala och jag vägrar tro att det bara är de två tidigare nämnda metoderna som fungerar rimligt bra. Eller så kanske jag bara blir besviken på att sällskapet jag hamnar i inte låter mig vara såpass galen som jag vill. Vem vet? Jag gör det. Alltid.

Socialt handikappad vore nog lite av en underdrift. Ska försöka bättra detta en hel del genom att låsa mitt facebookkonto tills vidare. När jag gör detta och hur länge jag kan stå emot frestelsen att starta upp det igen är en helt annan fråga. Ska försöka att genomföra planen redan imorgon men känner på mig att det kommer krävas flera dagars mental förberedelse för överge något såpass beroendeframkallande.
Gillar min klass. Här ovan är några av invånarna under en vandring till något som kallas pissberget i Mariehamn. Ingen tömde blåsan men det var väldigt fint ändå.

Socialt handikappad vore nog lite av en underdrift. Ska försöka bättra detta en hel del genom att låsa mitt facebookkonto tills vidare. När jag gör detta och hur länge jag kan stå emot frestelsen att starta upp det igen är en helt annan fråga. Ska försöka att genomföra planen redan imorgon men känner på mig att det kommer krävas flera dagars mental förberedelse för överge något såpass beroendeframkallande.

Gillar min klass. Här ovan är några av invånarna under en vandring till något som kallas pissberget i Mariehamn. Ingen tömde blåsan men det var väldigt fint ändå.

Lyssna mer på kid cudi

Har en anteckning på mobilen där det står att jag ska lyssna mer på Kid CuDi. Skrev det själv för några dagar sedan när jag satt i lobbyn på hotellet där jag och resten av klassen bodde under våran Ålandsvistelse. Jag måste ha varit på jakt efter lite mer emotionell rapp än den som spellistorna på iTunes kunde erbjuda. Visst duger Shwayze och Gucci Mane när man ska bli glad men ska man ha något att tänka till så är fan Kid Cudi bland det bästa man kan spela på sin musikspelare när det kommer till hiphop.
När jag kommer hem blir det till att försöka hitta discografin (grymt osäker på stavningen där, typ lika osäker som en 8åring som ska fråga chans för första gången) på någon av hårddiskarna och slänga sig i soffan för att producera. Vad som ska göras är dock oklart. För tillfället måste jag läsa ut en bok om lasermannen tills imorgon. Om det blir det jag slutligen tar mig för återstår att se. Hur som helst blir det nog bättre om jag lyssnar på båda Man On the Moon albumen under tiden. Lycka till Joel. Tackar!

Lyssna mer på kid cudi

Har en anteckning på mobilen där det står att jag ska lyssna mer på Kid CuDi. Skrev det själv för några dagar sedan när jag satt i lobbyn på hotellet där jag och resten av klassen bodde under våran Ålandsvistelse. Jag måste ha varit på jakt efter lite mer emotionell rapp än den som spellistorna på iTunes kunde erbjuda. Visst duger Shwayze och Gucci Mane när man ska bli glad men ska man ha något att tänka till så är fan Kid Cudi bland det bästa man kan spela på sin musikspelare när det kommer till hiphop.

När jag kommer hem blir det till att försöka hitta discografin (grymt osäker på stavningen där, typ lika osäker som en 8åring som ska fråga chans för första gången) på någon av hårddiskarna och slänga sig i soffan för att producera. Vad som ska göras är dock oklart. För tillfället måste jag läsa ut en bok om lasermannen tills imorgon. Om det blir det jag slutligen tar mig för återstår att se. Hur som helst blir det nog bättre om jag lyssnar på båda Man On the Moon albumen under tiden. Lycka till Joel. Tackar!

Känner att jag är kreativt handikappad. Trots detta producerar jag mer nya saker och får plötsliga infall som utan tvekan kan leda nån vart. Tror att det är mest för att jag inte vet vart vart är som det känns som om alla former av skapande behöver assistans. Skrivandet här på tumblr kommer förhoppningsvis utvecklas. Fast det kommer nog bara ske om mitt ego får en boost och jag hittar platser där jag får ur mig något nytt. 

Den bästa platsen för att bara skriva på har alltid varit pendeltåget. Problemet är att jag oftast bara lyckats få ur mig spontana “rants” utan klart fokus. Det som saknas mig är en plats av “lugn” där jag kan skriva något bra och äkta utan att behöva göda kreativiteten med frustration eller tristes. Jag har ett sett att skriva som lever på just dessa två komponenter men när det blir för mycket gödsel står man plötsligt bara med en stor hög dynga. 

Inspiration hittar jag oftast överallt. Oavsett vad jag vill försöka mig på att skapa. Det nuvarande problemet handlar mer om att få tid att ta in allt detta och låta det komma ut som något mitt ego godkänner. Och att inte låta den processen gå ut över resten av livet och mina övriga åtaganden. En stor del av mitt nuvarande handikapp har sina rötter i att jag vet att det kreativa kanske måste komma i andra hand nu. I alla fall om jag ska lyckas styra upp allt som behövs styras upp innan sommaren kommer. Samtidigt vet jag att en kreativ process kan sätta igång en mer spontan händelseutveckling som antagligen blir mer spontan och uppskattad. Fast det är ju mest lite 50/50 över hela den planen. Chansa? Varför inte? 

Skolan är inte heller det rätta forumet för att skriva. Självklart är den det när det kommer till texter som har en anknytning till våra uppgifter. Saken är dock den att jag vill skriva mer saker som inte känns påtvingade. Även om det är under dessa övningar jag hittat min personliga stil vill jag göra mer. Men vart då? Alla andra kreativa former utöver skrivande kräver en viss planering och är svårare att ta tag i, men skrivandet kan man ta tag i dagligen och nästan vart som helst. 

Man kan om man vill heter det. Det innebär ju bara att jag borde vara bäst på allt. 

Fast nu är ju ordspråk rätt tvetydiga. Borde kanske inte alltid vara särskilt förvånad när de inte stämmer. Fan gillar ordspråk. Speciellt gamla djungelordspråk. Förhoppningsvis kommer jag ihåg att googla några sådana när jag kommer hem igen. 

Nu ska jag sluta skriva för stunden. Insåg nämligen nyss att den röda tråden blivit rosa och därmed för ickehetro för att jag ska orka fokusera på den här så kallade texten för tillfället. 

God natt/god morgon/whatever/peace!

Känner att jag är kreativt handikappad. Trots detta producerar jag mer nya saker och får plötsliga infall som utan tvekan kan leda nån vart. Tror att det är mest för att jag inte vet vart vart är som det känns som om alla former av skapande behöver assistans. Skrivandet här på tumblr kommer förhoppningsvis utvecklas. Fast det kommer nog bara ske om mitt ego får en boost och jag hittar platser där jag får ur mig något nytt.

Den bästa platsen för att bara skriva på har alltid varit pendeltåget. Problemet är att jag oftast bara lyckats få ur mig spontana “rants” utan klart fokus. Det som saknas mig är en plats av “lugn” där jag kan skriva något bra och äkta utan att behöva göda kreativiteten med frustration eller tristes. Jag har ett sett att skriva som lever på just dessa två komponenter men när det blir för mycket gödsel står man plötsligt bara med en stor hög dynga.

Inspiration hittar jag oftast överallt. Oavsett vad jag vill försöka mig på att skapa. Det nuvarande problemet handlar mer om att få tid att ta in allt detta och låta det komma ut som något mitt ego godkänner. Och att inte låta den processen gå ut över resten av livet och mina övriga åtaganden. En stor del av mitt nuvarande handikapp har sina rötter i att jag vet att det kreativa kanske måste komma i andra hand nu. I alla fall om jag ska lyckas styra upp allt som behövs styras upp innan sommaren kommer. Samtidigt vet jag att en kreativ process kan sätta igång en mer spontan händelseutveckling som antagligen blir mer spontan och uppskattad. Fast det är ju mest lite 50/50 över hela den planen. Chansa? Varför inte?

Skolan är inte heller det rätta forumet för att skriva. Självklart är den det när det kommer till texter som har en anknytning till våra uppgifter. Saken är dock den att jag vill skriva mer saker som inte känns påtvingade. Även om det är under dessa övningar jag hittat min personliga stil vill jag göra mer. Men vart då? Alla andra kreativa former utöver skrivande kräver en viss planering och är svårare att ta tag i, men skrivandet kan man ta tag i dagligen och nästan vart som helst.

Man kan om man vill heter det. Det innebär ju bara att jag borde vara bäst på allt.

Fast nu är ju ordspråk rätt tvetydiga. Borde kanske inte alltid vara särskilt förvånad när de inte stämmer. Fan gillar ordspråk. Speciellt gamla djungelordspråk. Förhoppningsvis kommer jag ihåg att googla några sådana när jag kommer hem igen.

Nu ska jag sluta skriva för stunden. Insåg nämligen nyss att den röda tråden blivit rosa och därmed för ickehetro för att jag ska orka fokusera på den här så kallade texten för tillfället.

God natt/god morgon/whatever/peace!

Nu är det på det viset att att jag de senaste dagarna varit på Åland, Mariehamn närmare bestämt, och jobbat på en massa skolgrejer. Det är sådana saker som man kan kalla rimliga ursäkter. 

Som man kunde se på den senaste uppdateringen så fanns det tillfällen då man nästan jobbade ihjäl sig. Lek inte med stressen kära barn. Då kan man få hjärtattacker och det är minst sagt trist med hjärtproblem. Det var tänk att vi under vistelsen skulle producera tre olika saker. Ett kort videoreportage, en dokumentär och sen skulle de jag jobbade med skriva varsitt reportage som jag hade övervakat. Här är det dags att nämna att detta inte bara var ett projekt som genomfördes av min klass från Jakobsbergs folkhögskola. Detta var ett samarbete med en finlandssvensk utbildning inom dokumentärfilmande och filmteknik. Några lokala gymnasieförmågor slängdes runt bland grupperna när det passade sig också. 

Min grupp bestod utöver Joel av två Finlandssvenskar och Marcus, en duktig liten 16 åring som vid flera tillfällen under sin korta vistelse i gruppen visade sig betydligt mer fokuserad och kunnig inom film än många andra. Tyvärr var detta inget som uppfattades av mina kollegor som körde sitt egna lilla race. Deras fordon för racet måste dock ha varit en motorcykel med sidovagn för det var en som bestämde riktning och en som då och då rörde på sig för att fixa till balansen. Marcus och jag stod med megafon bredvid banan och skrek när de passerade oss i full fart. Deras öron måste varit fyllda med vinden. Såg dock andra grupper som valt att klämma in alla medlemmar i Volvos. Inte lika coolt kanske men där våra kollegor kraschade motorcykeln gled dessa vidare mot en betydligt trevligare seger. 

Vårt samarbete fungerade alltså inte. I alla fall inte under den inledande perioden som bestod av inspelningen av den dokumentär jag sett mest fram emot att genomföra. Försökte diskutera problemen på alltifrån extrempedagogiska sett till ilskna utbrott på både kumpaner och deras socialt handikappade lärare. Till slut blev det ändå ett personporträtt utav en  Mariehamns trevligaste poliser. Problemet var att personen som tagit över projektet och gjort det till sitt eget skitit i allt vad planering och förutbestämda strukturer heter och slutligen gjorde det sämsta visuella reportage jag hade äran att se under hela veckan. Det jag försöker säga är att ni aldrig kommer att få se katastrofen som nån galning döpte till “varannan dag”. Men det gör inget för jag vill inte se missfostret igen heller. 

Projekt nummer två var dock bättre då motorcykeln kraschat och endast sidovagnen lyckades dyka upp. Marcus var ursäktad då han faktiskt också hade helt andra visioner från början. Duktig kille det där. Hoppas vi inte avskräckte honom från framtida studier och samarbeten bara. Nu var det dags för ett videoreportage. De två återstående medlemmarna, varav jag var den ena bestämde sig för att göra ett inslag om det lokala biblioteket. Ett bibliotek som för övrigt var helt jävla underbart. Detta projekt flöt på bra och inget tjafs eller egoistiskt utbrott skakade om produktionen. Det kanske inte blev exakt så snyggt som man skulle kunna hoppas men jag är inte missnöjd i alla fall. Hade jag haft mer kontroll över kameraarbetet hade jag säkert varit helnöjd. Fast nu var ju detta ett tvåmannaprojekt och alla ska få göra sitt i ett sådant. Vem vet, det kanske till och med varit en lika stor katastrof som våran dokumentär om jag hållit i kameran. Denna video kommer jag med stor sannolikhet lägga upp här.

Något jag dock inte kommer visa är arbetet från den sista dagen. Det finns nämligen inget att redovisa. Motorcykeln var ur funktion och sidovagnen påstod att den behövde lagas och därför inte kunde göra sin beskärda del av dagens skriftliga uppgifter. Jag försökte vara lite auktoritär men då deras mekaniker (läs hemska lärare) tyckte de gjort ett då bra jobb med tidigare produktionen att de kunde vara bakistrasiga nån dag till istället blev jag lämnad ensam i lobby:n. Där satt jag med en data som istället för att användas till att rätta texter skrivna av fordonen visade av snitt två från den femte säsongen om och om igen. Det var rätt härligt. 

Ålandsvistelsen i övrigt var en härlig grej, lärde mig uppskatta mina klasskamrater mer än tidigare och lyckades efter ett par dagar få lite mer koll över utgifterna på den dyraste ö jag besökt. Kyckling är fan gott. Men detta är inte saker jag behöver skriva om just nu. Nu behövde jag bara skriva av mig så jag kan lägga det katastrofala samarbetet bakom mig. 

Bilder kommer inom kort. Bub hängde med bara så ni vet.

Nu är det på det viset att att jag de senaste dagarna varit på Åland, Mariehamn närmare bestämt, och jobbat på en massa skolgrejer. Det är sådana saker som man kan kalla rimliga ursäkter.

Som man kunde se på den senaste uppdateringen så fanns det tillfällen då man nästan jobbade ihjäl sig. Lek inte med stressen kära barn. Då kan man få hjärtattacker och det är minst sagt trist med hjärtproblem. Det var tänk att vi under vistelsen skulle producera tre olika saker. Ett kort videoreportage, en dokumentär och sen skulle de jag jobbade med skriva varsitt reportage som jag hade övervakat. Här är det dags att nämna att detta inte bara var ett projekt som genomfördes av min klass från Jakobsbergs folkhögskola. Detta var ett samarbete med en finlandssvensk utbildning inom dokumentärfilmande och filmteknik. Några lokala gymnasieförmågor slängdes runt bland grupperna när det passade sig också.

Min grupp bestod utöver Joel av två Finlandssvenskar och Marcus, en duktig liten 16 åring som vid flera tillfällen under sin korta vistelse i gruppen visade sig betydligt mer fokuserad och kunnig inom film än många andra. Tyvärr var detta inget som uppfattades av mina kollegor som körde sitt egna lilla race. Deras fordon för racet måste dock ha varit en motorcykel med sidovagn för det var en som bestämde riktning och en som då och då rörde på sig för att fixa till balansen. Marcus och jag stod med megafon bredvid banan och skrek när de passerade oss i full fart. Deras öron måste varit fyllda med vinden. Såg dock andra grupper som valt att klämma in alla medlemmar i Volvos. Inte lika coolt kanske men där våra kollegor kraschade motorcykeln gled dessa vidare mot en betydligt trevligare seger.

Vårt samarbete fungerade alltså inte. I alla fall inte under den inledande perioden som bestod av inspelningen av den dokumentär jag sett mest fram emot att genomföra. Försökte diskutera problemen på alltifrån extrempedagogiska sett till ilskna utbrott på både kumpaner och deras socialt handikappade lärare. Till slut blev det ändå ett personporträtt utav en Mariehamns trevligaste poliser. Problemet var att personen som tagit över projektet och gjort det till sitt eget skitit i allt vad planering och förutbestämda strukturer heter och slutligen gjorde det sämsta visuella reportage jag hade äran att se under hela veckan. Det jag försöker säga är att ni aldrig kommer att få se katastrofen som nån galning döpte till “varannan dag”. Men det gör inget för jag vill inte se missfostret igen heller.

Projekt nummer två var dock bättre då motorcykeln kraschat och endast sidovagnen lyckades dyka upp. Marcus var ursäktad då han faktiskt också hade helt andra visioner från början. Duktig kille det där. Hoppas vi inte avskräckte honom från framtida studier och samarbeten bara. Nu var det dags för ett videoreportage. De två återstående medlemmarna, varav jag var den ena bestämde sig för att göra ett inslag om det lokala biblioteket. Ett bibliotek som för övrigt var helt jävla underbart. Detta projekt flöt på bra och inget tjafs eller egoistiskt utbrott skakade om produktionen. Det kanske inte blev exakt så snyggt som man skulle kunna hoppas men jag är inte missnöjd i alla fall. Hade jag haft mer kontroll över kameraarbetet hade jag säkert varit helnöjd. Fast nu var ju detta ett tvåmannaprojekt och alla ska få göra sitt i ett sådant. Vem vet, det kanske till och med varit en lika stor katastrof som våran dokumentär om jag hållit i kameran. Denna video kommer jag med stor sannolikhet lägga upp här.

Något jag dock inte kommer visa är arbetet från den sista dagen. Det finns nämligen inget att redovisa. Motorcykeln var ur funktion och sidovagnen påstod att den behövde lagas och därför inte kunde göra sin beskärda del av dagens skriftliga uppgifter. Jag försökte vara lite auktoritär men då deras mekaniker (läs hemska lärare) tyckte de gjort ett då bra jobb med tidigare produktionen att de kunde vara bakistrasiga nån dag till istället blev jag lämnad ensam i lobby:n. Där satt jag med en data som istället för att användas till att rätta texter skrivna av fordonen visade av snitt två från den femte säsongen om och om igen. Det var rätt härligt.

Ålandsvistelsen i övrigt var en härlig grej, lärde mig uppskatta mina klasskamrater mer än tidigare och lyckades efter ett par dagar få lite mer koll över utgifterna på den dyraste ö jag besökt. Kyckling är fan gott. Men detta är inte saker jag behöver skriva om just nu. Nu behövde jag bara skriva av mig så jag kan lägga det katastrofala samarbetet bakom mig.

Bilder kommer inom kort. Bub hängde med bara så ni vet.

Enligt min lärare är jag förälskad i mina egna ord. Det har han absolut rätt i. Dock är det så att det inte kommer bli särskilt många skrivna ikväll. Känner mig kreativt sett i total obalans. I vanliga fall är jag det eller inte, typ som dag är dag och natt natt. Är det ljust är det helt enkelt det. Men nu är allt ett stroboskop av idéer som aldrig stannar upp tillräckligt länge för att något ska kunna genomföras. Men ska i alla fall försöka att ta mig upp på taket så jag kan testa lite nya grejer jag tänk på ett tag. Inga droger eller så, bara konst. 

Dizzee är fet fast inte på det överviktiga sättet.  

Vi sitter och diskuterar självklara filmtekniska strukturer som man kommer att ha glömt så fort som kameran kommer fram. Eftersom det känns oundvikligt med glömska sitter jag och rättar en text jag skrev innan lovet. Har kommit fram till om en mening inte kan förbättras finns det ett dolt misstag som kan förstöra allt vad struktur och ordning heter. Borde bara strukit lite ord och varit nöjd med det. Nu börjar det bli rätt löjligt istället. Nu ska jag koncentrera mig på filmer igen. Filmer om farliga floder och uselt kameraarbete. 

Peace

Vi sitter och diskuterar självklara filmtekniska strukturer som man kommer att ha glömt så fort som kameran kommer fram. Eftersom det känns oundvikligt med glömska sitter jag och rättar en text jag skrev innan lovet. Har kommit fram till om en mening inte kan förbättras finns det ett dolt misstag som kan förstöra allt vad struktur och ordning heter. Borde bara strukit lite ord och varit nöjd med det. Nu börjar det bli rätt löjligt istället. Nu ska jag koncentrera mig på filmer igen. Filmer om farliga floder och uselt kameraarbete.

Peace

Tags: rant text skola

Tog en lång promenad runt orten idag. Stötte på fyra kojor och en leksak. Fotograferade bara en av kojorna dock. Tyvärr blev det inte den som hade en mängd konstiga träningsredskap runt sig, den var för cool för att fastna på bild. Och man vill ju faktiskt inte bli påpucklad av en massa skogslevande muskelberg till snickare när man är ute och utforskar omgivningen.  

Har bara sex dagar kvar på min Photoshoptrial. Det känns rätt ruttet då jag bara lyckats klämma ur mig högst två projekt i veckan. Sen är lovet slut imorgon och då är det dags att ta tag i allt man inte han när jag försökte passa på att vara ledig på riktigt. Så funkar det inte i den verkliga världen. Fan också. Läxor och ansvar i massor. 

Har lyckats få en blåsa på sidan av tungan. Känns rätt illa hela smakorganet är lite väl mycket större än  vad man rimligen kan hantera. Det är inte riktigt så illa att jag inte kan prata eller så. Men ont gör det. 

Ovanför klagomålet ligger en bild på en del av de hundratusentalsmiljoner ankor som dagligen simmar runt och chillar i kallhälls adhdanpassade park. Kronprinsessan och den där Daniel var där en gång. Ers högheterna ser ut som djur men inte ankor. Bilden ovan är alltså inte från det tillfället. 

På Family Guy frågade Peter just Joe om de skulle ligga på gräset. Det vill jag med och eftersom Joe saknar både ett L och ben borde jag få göra det förs.

Har lyckats få en blåsa på sidan av tungan. Känns rätt illa hela smakorganet är lite väl mycket större än vad man rimligen kan hantera. Det är inte riktigt så illa att jag inte kan prata eller så. Men ont gör det.

Ovanför klagomålet ligger en bild på en del av de hundratusentalsmiljoner ankor som dagligen simmar runt och chillar i kallhälls adhdanpassade park. Kronprinsessan och den där Daniel var där en gång. Ers högheterna ser ut som djur men inte ankor. Bilden ovan är alltså inte från det tillfället.

På Family Guy frågade Peter just Joe om de skulle ligga på gräset. Det vill jag med och eftersom Joe saknar både ett L och ben borde jag få göra det förs.

Dvärgvägen i Kallhäll är en minst sagt kort gata.
Åtta normalstora småbarnsfamilesradhus är allt som finns på Dvärgvägen. Alla husen har en egen trädgård på ca åtta kvadratmeter där både rostiga gungor och diverse trasiga  leksaker ligger huller om buller. Familjerna är nog som familjer är mest. Lite sura för att barnaga är förbjudet och över att barnbidraget inte räcker till den mängd öl som man hoppas kunna införskaffa efter att alla blöjor och chipspåsar “skitungarna” kräver har köpts. Dvärgvägen är stället där alla utan högtflygande planer hamnar förr eller senare. Lägre medelklass kallar Dvärgvägen hem. Lekande barn skylten sitter lågt. Detta så att även de fåtal familjer utan barn som bor på gatan ska veta att de små varelser som springer framför strålkastarna inte är råttor utan bara traktens barn som fått vara ute lite för länge på vinterkvällen. Konstigt nog är bilarna lika stora som vanliga människors men det finns säkert sittkuddar någonstans i bagageluckan. 
Mer än så vet jag inte om just Dvärgvägen men mina instinkter säger mig att om jag håller huvudet lågt nästa gång jag går förbi kommer jag att ha mycket mer att rapportera.

Dvärgvägen i Kallhäll är en minst sagt kort gata.

Åtta normalstora småbarnsfamilesradhus är allt som finns på Dvärgvägen. Alla husen har en egen trädgård på ca åtta kvadratmeter där både rostiga gungor och diverse trasiga leksaker ligger huller om buller. Familjerna är nog som familjer är mest. Lite sura för att barnaga är förbjudet och över att barnbidraget inte räcker till den mängd öl som man hoppas kunna införskaffa efter att alla blöjor och chipspåsar “skitungarna” kräver har köpts. Dvärgvägen är stället där alla utan högtflygande planer hamnar förr eller senare. Lägre medelklass kallar Dvärgvägen hem. Lekande barn skylten sitter lågt. Detta så att även de fåtal familjer utan barn som bor på gatan ska veta att de små varelser som springer framför strålkastarna inte är råttor utan bara traktens barn som fått vara ute lite för länge på vinterkvällen. Konstigt nog är bilarna lika stora som vanliga människors men det finns säkert sittkuddar någonstans i bagageluckan. 


Mer än så vet jag inte om just Dvärgvägen men mina instinkter säger mig att om jag håller huvudet lågt nästa gång jag går förbi kommer jag att ha mycket mer att rapportera.


Jag trodde att Box Chevy pt 4 skulle vara med på Radioactive. Det får bli förra årets besvikelse. Nån måste ju finnas liksom. Av de tre som redan getts ut så är tvåan utan tvekan den bästa, det var trots allt den låten som var den första Yela låten jag någonsin hörde. Eller jag såg honom säkert när han var med på Missy Elliots Road To Stardom men då var jag lite för liten för att gilla någon annan rappare än just Missy Elliot och DMX. 

Minns inte vem av dem två som jag hade en skiva av först men det känns som om det borde vara Missy, ska kolla på internet vilken som kom ut först. DMXs Grand Champ fick jag nämligen samma vecka som den kom ut i butik. Förut kom plattor ut i butik. Man väntade till ett satt datum och då kunde man med pengar införskaffa hela skivan efter att ha åkt till en “skivbutik” först. 

Jag har LYSSNAT på hiphop i 8,5 år. 

Det kunde jag konstatera när jag såg att Grand Champ kom ut i september 2003. Missy Elliotts Under Construction kom ut under 2002 så jag hade säkert den skivan tidigare. Saken är dock den att jag efter DMX skivan började kolla upp liknande artister. Oftast rappare från hans skivbolag Ruff Ryders, Drag-on, LOX, Eve och Swizz Beatz blev snabbt favoriter. Från Yonkers där de flesta hade sin hemvist spred sig mitt hiphop intresse lite kors och tvärs i USA och England innan Lil Jon fick mig att stanna upp i södern. Där har jag blivit kvar. Självklart dyker det upp nya artister som inte kommer från de “rätta” staterna men mitt fokus har alltid legat på staterna kring Georgia. Lil Wayne, DG Yola, T.I., Petey Pablo, Youngbloodz, Bone Crusher, Chamillionaire, Ying Yang Twins och Killer Mike är nog de musiker som jag fokuserade mest på under flertalet år innan intresset blev lite snävare och fler och fler artister började stiga fram i mitt blickfång. B.O.B., Yelawolf och Norra New York baserade Gym Class Heroes är nog de som tillsammans med Gucci Mane och de övriga circus artisterna utgör en stor del av mitt musikbibliotek. Ghetts, Tech N9ne samt lite nyare rappare som ASAP Rocky och Trouble är självkart viktiga. 

Vad som är viktigt med det här vet jag inte, kan inte fokusera mer nu så det får bara vara text. 

Låten och videon är bra i alla fall. Alla nämnda artister med för den delen.  

En samling lite “äldre” bilder som jag nu har på datan efter en synkning med telefonen. Mycket leksaker och mycket hund. 

Hunden heter Milo och är väldigt saknad. Han är inte död dock. Han lever och mår bra på en liten gård långt ut i skogen utanför Tungelsta (Tungesta? har ingen anning, närnare Hemfosa är det i alla fall) där han bott sedan början av Juni 2011 då jag motvilligt men för han skull tvunget gav bort honom och grannens koppel som jag råkat få med mig. Samma granne försvann dock med både min skrivare, dammsugarpåsar och en stor del av min verktygslåda. Det är nog ganska rättvist ändå. 

Små hundar är ganska råttlika och så men när man har en egen så är det lite som att ha barn. Man tycker att den man själv struntar i att plocka upp bajset efter är tusen gånger bättre och snyggare än alla andra skällande odågor. Milo var helt enkelt bäst och en otroligt välkommen kamrat i hemmet. Tyvärr så fick han vara i hemmet ensam allt för ofta och rent emotionellt så kändes det som om det var dags för honom att få bo någonstans där han kunde få ha sällskap mycket större delar av dagen. Med studier och arbete så kändes det inte rätt att ha ett husdjur och jag inbillar mig dagligen att jag fattade helt rätt beslut som lämnade honom till familjen på landet. Det är ju trots allt bäst så. Även om jag saknar den jävla pälsbollen så in i helvete ibland (no homo men lite blödig får man vara när det gäller husdjur).

Milo har det i alla fall skitbra och chillar med sin dawg Charlie. Jag har hört att dom ibland skäller på saker som inte finns och då jag vet att detta är en av Milos favoritsysselsättningar känns det perfekt. Det Jag försöker komma fram till är att jag saknar Milo. Och det är nog ganska så tydligt nu. 

Nu har jag hunnit glömma vad dom andra bilderna föreställer men jag vet att Edith och tidigare nämnda hunds huvud tar större delen av en av dem i alla fall. 2xruffs alltså. 

Imorgon ska vi skriva nån form om argumenterande text i skolan, ska nog satsa på ämnet “stoners vet nog inte hur allt funkar ändå: även om de aldrig kommer att fatta det själva” det är brett och lämnar ett trevligt och öppet slut. Mest för att de saknar förmågan att ge efter i sin övertygelse om hur systemet fuckar upp det för oss alla. Detta trots att dom själva bidrar till den mest inhumana och vinstintresserade industrin som finns. Mycket ironiskt det där.

Make war not pancakes.